EBSTER

Jag ser att besöksantalet har ökat en aning såhär efter nyårsnatten. Kul! Om detta beror på att ni väldans gärna skulle vilja sluka en årskrönika skriven av mig eller om ni bara vill tillfredställa ert egna ego genom att se bildbevis på att ni inte var ensamma under årets fetaste natt låter jag bli att fundera över.

 

Hemma hos Cissi började i alla fall min kväll.

 

 

Och så var det vinter. För de flesta har den kanske gjort sig påmind rätt så länge men för mig börjar den först när jag likt en tant halkar och slår en kroppsdel blå på grund av koagulerad snö. Detta hände mig igår. Jag sprang för att inte missa tolva som en loser men lyckades ramla, framstupa. Ont som fan gjorde det i knät men jag svalde gråten och skrattade istället stelt med en anda som jag tappat. Jag tyckte synd om mig själv hela vägen hem men uttalade det inte. I'm a surviver!

 

 

När jag och min pojkvän (fniss) väl anlänt till mitt hem så beställde vi biljetter till Berlin. För ska man halka och frysa så gör vi det hellre i en stad full av konst, musik, öl och sådana där gråa korvar. Jag är spänd och kan nästan inte tänka på någonting annat. Berlin känns så himla bra. Spännande och kul, halvnytt och halvfräscht, coolt och integrerat, artistiskt och lite läskigt. De känns som om allting kan hända.

 

Jag kommer göra en massa saker!

Jag kommer gå upp när jag vill.

Jag kommer förtära vad jag vill, vart jag vill, när jag vill.

Jag kommer handla spännande kläder som kommer kännas helt rätt där men som jag sedan inte kommer våga bära när jag kommit hem.

Jag kommer gå på rullskridskodisco.

Jag kommer besöka de delar av berlinmuren som finns kvar och se om jag blir sexuellt attraherad av dem.

 

 

Ungefär det. Pussa på Petter ska jag också göra. Och hålla hans hand hårt när solen gått ner, snön börjat yra och varma lampor börjar tändas i barer där det serveras ekologisk öl.

Här följer ett antal bilder som jag antingen tycker väldigt mycket om, som är roliga, som är hemskt fula eller som jag har någonting att säga om. Till dessa fotografier medföljer även en bildtext.

 

Det här är min morbror.

 

Igår var jag på hotell Diplomat och drack te med Petter. En relativt spännande present i högen av pärlhalsband och silverlänkar som jag fick i studentpresent. Eftersom varken jag eller Petter visste hur klädkoden löd så körde vi båda på ett säkert kort: Skjortor. Han med en pullover och jag med en flaska tequila på mitt vänstra bröst.

 

Vi drack champange

 

och förtärde en symfoni av godsaker. Den ena ljuvligare än den andra.

 

Som den här till exempel. Leverpastejsmacka! Typ.

 

Efter ett tag släppte nervositeten och Petter började känna sig riktigt bekväm. Så bekväm att han råkade tappa en citrontartlette på golvet när han lite nonchalant skulle ta för sig.

 

Den sparkade han iväg under någon soffa men det fick jag minsann inte säga till någon!

 

Efter fyra koppar te kände vi att det var dags att gå och jag passade på att besöka deras otroligt väldoftande toaletter. När jag var färdig var jag tvungen att leta ett tag innan jag förstod att gossen satt bakom en alldeles för stor Finacial Times.

 

Jag tyckte det var kul och skrattade.

 

Sedan bar det iväg igen. Den här gången till Julia "Perra P" Persson som hade anordnat en middag.

 

 

Här bjöds det på ännu mer snask!

 

 

Mina favoriter var Cissis rotfruktssoppa och Hannas bruschetta med tomat och avokado.

 

 

Och så plötsligt var det dags för middag. Jag ville nästan inte, jag var ju så mätt, men jag gjorde det ändå.

 

För vem vill missa när Johanna kollar in sina bröst,

 

när Cissi skrattar,

 

eller när Hanna instagramar??

 

Inte jag i alla fall.

 

 

Jag har precis sänkt en skål med glass och fryser nu så mycket att skelettet mitt förmodligen är lite blåaktigt. Jag blir lätt nedstämd när jag är kall vilket är den mörka baksidan av glassätandets annars så ljuva företeelse. Under dessa typer av omständigheter kan det vara till ens psykes fördel att kolla igenom lite foton från den gånga veckan för att kanske bli en grad varmare i kroppen. Och knoppen.

 

Torsdagen var bäst.

Vi var glada och skulle på spelning.

 

På Fotografiska, där spelningen skulle äga rum, mötte vi upp tre människor som var så taggde att de inte kunde stå stilla när fotografi skulle tas.

 

Gustav var där. Stabil, med ett glas vatten och ett stadigt grepp kring en stolpe.

 

 Bandets frontfigur Mathilda hade de coolaste läpparna och enligt henne själv en obefintlig röst...

 

...så vi satte oss längst fram för att inte gå miste om en enda ton.

 

Vilket var någonting vi inte hade behövt oroa oss för. Mathildas pipa var något av det starkaste och bästa jag hört på väldigt länge.

 

 

När de spelat klart ville vi fotografera varandra igen.

David och Elin har nästan likadan frilla. Den ena utesluter bara balsamet vid hårtvättandet.

 

Gustav försökte lite för mycket,

 

så jag bytte partner. Mathilda var verkligen bäst! Peace-märke och allt.

"Kvällen gick typ från en vuxen jazzmiddag till en fjortisfest haha :P" stod det i ett sms från en av gårdagens gäster. Ett bra betyg tycker jag. Här har ni en resumé.

 

Citrusfrukter skulle skivas och kikärtor mosas. Hanna fick göra det ena, Petter det andra.

 

 

 

Till en början la vi ner både hjärta och finess i dryckerna,

 

men efter ett tag räckte det med hjärta. (Och diverse växter och bär som gick att finna i trädgården)

 

Snygg-soffan levererade estetiskt tilltalande miner och poser hela kvällen

 

och vi hade det riktigt bra. Helt enkelt.

Nämen hejsan vänner! Det var ett tag sedan jag kikade in här och ja, jag har saknat er också. Jag befinner mig inte på Öland. Det förra blogginlägget var ett resultat av Cecilia Sols livliga fanatasi och min förmåga att läcka ur mig mitt lösenord. Men fint skrivet var det. Tack vän! Bloggen behövde näring. Nu är jag i alla fall tillbaka, starkare än någonsin och tänker härmed blogga om gårdagens kväll. Att försöka förklara allt som hände igår är nog ett riktigt företag, men jag tänker anta utmaningen!

 

Kvällen började klockan 18.00 hemma hos Elin i Hässelby. Där skar Hanna melon till en sallad som visade sig vara något av det bästa jag ätit.

 

 

Jag fick inte hjälpa till så jag satte mig och bläddrade i fredagens kulturdel i DN istället. Där fick jag syn på Fredrik Strage som av en händelse skulle vända skivor på BAR BROOKLYN senare samma kväll.

 

 

Detta visste jag såklart om och hade redan på förmiddagen mejlat VD:n på STRAND för att säkra min kväll. Jag meddelade honom att jag skrev för en skoltidning och att jag skulle testa olika slags stadsaktiviteter för unga människor som inte har ett fritidshus att ty sig till såhär i sommartider. Jag ljög. Men han hette Conny Lindström och jag kännde redan efter två mejl att vi hade ett band, att han tyckte om mig. Visst fick jag komma! Och att jag inte fyllt 20? Nejnej, det gjorde ingenting.

 

Så vi åt,

 

 

valde kläder,

 

 

och satte oss på buss 119, tunnelbanans gröna linje mot Hagsätra och steg av vid Fridhemsplan. Där träffade vi några vänner, drack öl och  fotografera varandra. Anledning: Vi kände oss vackra.

 

 

Efter ett tag åkte min favvo-penna upp och signering av bandage blev det enda som existerade.

 

 

Klockan 00.29 tog vi farväl tomma glas, halvkassa tavlor av Marilyn Monroe och nedklottrade toaletter för att hinna med en buss som gick sex minuter senare. På hållpaltsen tog jag en välbehövlig pausvila och värmde upp mitt journalistansikte.

 

 

Väl framme i Hornstull hade jag hunnit bli lite nervös. Inte bara för att jag skulle få le och nicka lite coolt åt en av mina favoritskribenter utan även för att jag hade ett entourage på hela sju man istället för en som jag hade gjort klart i mitt mejl. Mitt skrivblock och min favoritpenna åkte upp. Jag såg liksom häftigare ut då. "Godkväll!" sa jag till vakten som synaden mig nedifrån och upp. "Det är 20 ikväll." fick jag som svar och kände mig lite sämre till mods då han genast hade sett att jag inte hade åldern inne. "Jag ska ehm... skriva om det här, jag har pratat med Conny, jag har ett presspass att visa upp. Kan du hämta honom? Conny alltså." svarade jag. Vakten grymtade till lite men försvann ändå in i havet av demonisk tuggumipop för att därefter återvända med en gråhårig, glasögonprydd och smått tjock man som nästintill vinglade ut genom dörren. Han var fullast. Helt klart. "Hej!" sa jag och räckte fram min hand. "Jag mejlade dig i mors...", "Jajaja, jag vet. Ebba va? Jo men det är coooollugnt, det är bara att komma in. Vilket gäng ni är! Ja, de är 18, 19 oh 20 år men det gör ingenting. Kom kom!" han avbröt mig och betraktade mig för att sedan fokusera på vakten för att sedan kolla på mig igen. Han halvdrog oss med in i värmen och fortsatte med exalterad röst, "Kom kom! Du ser, där nere i hörnet har du Kleerup, han har precis blivit klar med sin platta! Helt fantastiskt va?! Följ med!". Det gjorde vi. Såklart. Petter blev starstruck och bad om en signatur på sin brutna arm vilket han fick.

 

Conny ser ni till vänster i bild. Stolt som en tupp var han över Kleerup.

 

Även Strage fick föreviga sin handstil på Petters gipsbeklädda handled.

 

Jag blev lite avundsjuk och tog fram mitt block som fick cirkulera bland barens mer eller mindre kända besökare. Boken fylldes sakta med både visdomsord och små teckningar och när jag satte mig ned för att betrakta den så var det någon som ville göra mig sällskap. Kleerup var det. Han tog tag i blocket och skrev med en andraklassares handstil "Life is great after 1 pm". Vad han menade med det är helt klart oklart men jag log och nickade uppskattande. Då och då tog han en klunk ur en vinflaska som han sporadiskt gick runt och bar på.

 

 

Vi pratade ett slag men när jag av någon outgrundlig anledning kläckte ur mig att jag skrev för en tidning (vilket bara är ljug) blev han sur och gick därifrån. Men helt jättearg på riktigt blev han nog inte för han hjälpte mer än gärna till att leta efter mitt pennlock som jag senare under kvällen tappade bort. En jakt som engagerade osannolikt många människor. Locket gick dock inte att finna någonstans.

 

Vi fortsatte med att hänga, hänga, prata, hänga, rita, fota, dricka, posa och hänga.

 

 

Helst gjorde jag det i Elins knä. Men det varade inte så länge för plötsligt tändes lamporna och vi fick lov att gå därifrån. Detta betydde dock inte att äventyret tog slut! Nejnej, det fortsatte. Definitivt! För de första vi såg när vi klev ut från BAR BROOKLYN var Strages karaktäristiska glasögonbågar och skinnjacka. Han stod gömd under en bro. Att låta honom vara fanns inte på kartan så vi klampade dit.

 

Eftersom han är lite av en idol för mig så blev jag lite nervös och tafatt men Petter tyckte minsann att han skulle få reda på hur mycket jag uppskattar både honom och hans alster. Han höll nästan en redovisning. Jag blev röd i ansiktet och blickade ner i marken samtidigt som han sa att jag verkade som en sådan person som knappast skulle sjunka så lågt att jag skulle se upp till honom. Här nedanför har ni en bild på honom och Elin och Petter.

 

 

Vi fortsatte vår vandring och stötte på en brinnande container.

 

 

Vi tittade hänförda på den tills brandbilen kom och det blev tråkigt.

 

Sedan posade vi i trappor,

 

 

och funderade på att väcka våra arbetande vänner som ändå skulle gå upp vid den tiden,

 

 

men lät dem vara.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Äntligen!! Efter en spotifylista, ett antal högljudda skratt och några svettiga hamburgare är vi nu framme. Framme hos vår krulltott Cissi i den populära turistorten Borgholm. Som vi har planerat och längtat. Ni ska veta att det tog mer än 7 h och längre än 45 mil att komma hit. Att övertala vår chaufför Gustav var inte det lättaste. Den vägen var betydligt längre än den hit till Borgholm. Men efter mycket om och men så är vi ju faktiskt här. Vi har dock inte bestämt oss för om vi ska tälta i Köpingsvik eller hyra ett rum jättenära Cissi. Vi ska överlägga med våra plånböcker och Petters stackars arm. Att tälta med den armen må vara det billigaste men inte det mest optimala. Vi får se helt enkelt. 

 

 

Vi diskuterade det hela på ett mysigt glasställe förut. Stället gör sin alldeles egna glass. Lite wow-faktor sådär. Axel snackade med tjejen i kassan och frågade om recept och grejer. Han funtar på att släppa bean och gå vidare. Vi får se. Nu ska vi lämna den så kallade p-villan (p står för personal) där Cissi och sju andra bor. Vi ska bege oss ut på stan igen. Vi ska få se Villa Lavendel, Pappa blå, Kenneth på torget, Roberts och mycket mer har Cissi lovat. Det här kommer bli kul. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lat mig presentera min morfar och hans blomstande tradgard! (las:djungel)

 

 

Vi borjar pa baksidan.

 

 

Har vaxer bade det ena och det andra. Mestadels blad som anvands i varenda soppa man kan hitta i landet men kanske ar det chilifrukten som vi i vastvarlden kanner oss mest bekanta med. Morfar visade tydligt att man inte ska ta pa chilisarna for att sedan klia sig i ogonen. Han ar en vis man.

 

 

Pa baksidan kan man aven finna ett granatappeltrad. Ett trad med en historia som jag personligen har ett finger med i. Jo ni ser, for tva ar sedan at jag ett granatapple. Min absoluta favoritfrukt! Men eftersom det inte var sasong for frukten sa smakade den surt, ja rent av daligt. Det jag da gjorde med frukten var att jag gomde den under nagra lov pa just baksidan av huset eftersom det ar lite av en tabu att inte ata upp allting men far serverat har. Och vet ni vad? Nu vaxer har ett statligt trad som redan bar frukt och som jag ar lite lycklig over.

 

 

Vi fortsatter var vandring och gar forbi grannens tomt som jag forsiktigt blickar ut over.

 

Har hittade jag en nedgravd kattunge en gang nar jag var liten. Vill ni hora hela historien? Sms:a.

 

Plotsligt blir han ivrig och far ivag.

 

Han ville dofta pa limeblad.

Kryddodlingen. Vaxandes i gamla bildack.

 

Alla som lever med vetskapen om hur asiatisk mat smakar vet aven att det kravs just ett falt av koriander for att uppratthalla den kulinariska standarden. Har har vi en del.

 

Ett banantrad.

 

Kokosnotter.

 

Morfars favoritvaxt.

 

 

 

 

 

 

Vi har varit pa utflykt de senaste dagarna! I tva och en halv timme fick jag sitta klamd mellan min mamma och hennes faster for att sedan anlanda till en stad som sag exakt ut som min morfars vilket var en smarre besvikelse... Well, helt likt var det kanske inte. Staden, som jag tyvarr inte mins namnet pa, var belagen precis vid Mekong-floden som skiljer landet Thailand fran landet Laos. Spannande kan man tycka, men nagon storre skillnad finns nog inte att finna dar heller. Hur som helst sa besteg vi anda ett ratt sa hogt torn for att fa lite perspektiv pa det hela. Det sag ut sahar:

 

Inte sa varst spannande det heller.

 

Jag fotograferade mig sjalv i en spegel,

 

for att sedan lata mig fotograferas pa en lustiskt formad bank,

 

for att DAREFTER fotografera utsikten och Laos. Ungefar sa spannande var den.

 

Det som daremot var spannande var museet pa vaning sju. Jag tycker verkligen om musseum. Jag vet inte vad det ar med dem men jag kan strova runt bland gamla mynt, tyger och fotografier, titta pa gamla stenar och uppstoppade djur, fora in huvudet i pappmodeller av gamla kladnader, trycka pa knappar sa att det borjar blinka pa kartor hur lange som helst!!! I absolutley LOVE IT som det heter i internationella sammanhang.

 

 

Jag ser att besoksantalet har sjunkit drastiskt, men till er 2 som fortfarande tar er tid att kika in kommer har ett inlagg med det gottigaste fran de passerande dagarna. Som ni formodligen redan vet sa har jag inte akt ner pa nagon slags solsemester. Nejnej, det ar KnegarEbba som ar i fatren. Pa en jordlott (som mestadels bestar av rod lera och sten) ska det planteras trad. Min moder valde ut mig som sitt basta barn och tog mig med till de thailandska vidderna dar jag genast fick satta pa mig ett par stovlar och ge mig ut i den kvicksandsliknande leran. Dagen i bilder:
Min forsta plantering. Ett banantrad!

 

Vi ville ha lite skugga men parasollet gick sonder. MYCKET synd!

 

Jag letade fram mina gamla judo-muskler och satte igang med gravandet igen...

 

...men efter 8 trad gav jag upp och min morbror fick ta over.

 

Jag gick och matade kycklingarna som bodde pa en narliggande och overgiven tomt istallet.

 

Just den har vill jag ha i fodelsedagspresent. Ingen annan. Jag sa det till mamma...

 

...och hon funderade over mitt drastiska pafund.

 

Till kvallen vankades det kvallsmal och halva slakten svangde fobi vilket jag uppskattade. Har nedanfor har ni en del. Han till vanster ar min morfar. Han ar sadar forsiktig ni vet, som smyger sig fram vart han an gar och som vager typ 37 kilo. Ett praktexemplar av en foraldrad asiat! Han till hoger ar en annan av mina 3 morbroder. Den rikaste av dem. Han bar skjorta och ager en massa restauranger. Han i mitten har jag ingen aning om vem det ar. Han kom forbi pa cykel och borjade ata av var mat. Men det gjorde ingenting, jag tycker om de flesta som cyklar. Dessutom var han kul. Se bara pa posen, skrattretande!

 

Nu fragar min tredje morbror om jag ska se matchen ikvall, den som gar klockan 2 pa natten. Det marks att vi har en relation som bygger pa faordiga konversationer vart annat ar...

 

 

 

 

I fredags var det midsommarafton och när jag anlände till firandet gjorde jag det som en stjärna. Ja, min blogg var kvällens stora snackis. Hur mycket jag än försökte så tycktes de inte vilja släppa ämnet. Likt en bebis kring ett finger.

 

Nej. Där ljög jag.

 

Men helt okänd är den inte i alla fall. Kulkulkul tycker jag att det är och ännu roligare är det när ni läsare tycker att det jag skriver är någonting att ha. Ni är sötast, och förmodligen snyggast i er familj.

 

Jag skulle kunna skriva tusen rader om fredagen och all den dans, bergsklättrande och MilkyWay som den bjöd på men jag vet inte var jag skulle börja någonstans. Och skulle jag bestämma mig för att skriva om det hela så skulle jag bara glömma bort en massa viktiga detaljer som jag under ett senare tillfällen i texten skulle försöka baka in på något smidigt sätt. Det skulle det bli en osammanhängande story vilket jag, efter ett tag, skulle inse och försöka åtgärda med diverse lögner. Allt skulle bli dåligt och dåliga saker tycker jag inte om.

 

Så det blir ingen text. Inte nu i alla fall. Kanske när jag är redo. Vem vet? I höst?

 

Det jag kan bjuda på idag, just nu, är en bild på värdinnan som hade den finaste klänningen och bästa leendet. Håll tillgodo!

Josefin heter hon.

 

Idag har jag städat huset, handlat, tvättat toaletten och packat min resväska. Och grillat hamburgare. Kvällen spenderade jag i soffan med Ryan, Marissa, Summer och Seth.

Jag åt chips och drack apelsinjuice ur ett mjölkglas.

 

Sedan gick jag och tittade till min packning igen. Elfte gången i raden.

 

Herr Moberg får bli mitt sällskap på den tio timmar långa resan till Bangkok men bli han för tråkig eller för tjatig...

 

...så kommer jag vända mig till unge herr Strindberg. Här helt utan hans karaktäristiska ansiktisbehåring.

 

Jag kommer hem den femte juli någon gång mellan klockan sex och halv tio på morgonen så inte blir det något firande av min födelsedag i år heller. Aja, jag börjar bli van. Nu stänger jag av mobilen. Vi syns vänner. So long!

 

 

Den här veckan har jag förtärt pesto minst en gång per dag. Varför? För att det är det enda som smakar någonting i vårt kylskåp.

 

Det jag lyckades slänga ihop igår var en riktig hit och givmild som jag är så tänker jag dela med mig av både bild och recept. Att fotografera det hela kom jag på att göra först när jag ätit upp det mesta, men det får duga.

 

 

- En tesked burkpesto

- En skvätt limejuice

- En skvätt olivolja

- 8-13 st sockerärtor

- 1,5 cm tjock bit av en chèvreost

(- Gärna lite ruccola, jag kikade in i växthuset men fann ingen)

- En skiva hembakat surdegsbröd med äpple, fikon och valnötter. Bakat av din mor.

 

- Blanda ihop de tre översta ingredienserna på en tallrik

- Bryt brödet i bitar och stek det i litet olivolja

- Lägg allt på tallriken, rör om

 

Lätt som en plätt. Någonting som alla som tappat sina mjölktänder bör klara av.