EBSTER

Och så var det vinter. För de flesta har den kanske gjort sig påmind rätt så länge men för mig börjar den först när jag likt en tant halkar och slår en kroppsdel blå på grund av koagulerad snö. Detta hände mig igår. Jag sprang för att inte missa tolva som en loser men lyckades ramla, framstupa. Ont som fan gjorde det i knät men jag svalde gråten och skrattade istället stelt med en anda som jag tappat. Jag tyckte synd om mig själv hela vägen hem men uttalade det inte. I'm a surviver!

 

 

När jag och min pojkvän (fniss) väl anlänt till mitt hem så beställde vi biljetter till Berlin. För ska man halka och frysa så gör vi det hellre i en stad full av konst, musik, öl och sådana där gråa korvar. Jag är spänd och kan nästan inte tänka på någonting annat. Berlin känns så himla bra. Spännande och kul, halvnytt och halvfräscht, coolt och integrerat, artistiskt och lite läskigt. De känns som om allting kan hända.

 

Jag kommer göra en massa saker!

Jag kommer gå upp när jag vill.

Jag kommer förtära vad jag vill, vart jag vill, när jag vill.

Jag kommer handla spännande kläder som kommer kännas helt rätt där men som jag sedan inte kommer våga bära när jag kommit hem.

Jag kommer gå på rullskridskodisco.

Jag kommer besöka de delar av berlinmuren som finns kvar och se om jag blir sexuellt attraherad av dem.

 

 

Ungefär det. Pussa på Petter ska jag också göra. Och hålla hans hand hårt när solen gått ner, snön börjat yra och varma lampor börjar tändas i barer där det serveras ekologisk öl.